top of page

FÖRLOSSNINGSFOTOGRAFERING på Danderyds förlossning i Stockholm



Jag har länge haft en dröm om att vara med om en förlossningsfotografering. Jag insåg värdet av detta när jag själv satt och scrollade igenom bilderna från min tredje (och helt säkert sista) förlossning som ägde rum på BB Stockholm Danderyd den 8 mars 2021. Plötsligt var där ett gäng bilder tagna på mig under krystningsskedet. Någon av de underbara barnmorskor/undersköterskor som var i rummet tog spontant upp min kamera (systemkameran stod framme) och fångade några av mitt livs starkaste ögonblick.


Förlossningsbilderna kan jag nu, tack vare den initiativrika kvinnan återuppleva gång på gång. Bilderna från förlossningsrummet är en så viktig del i vår familjs och Olivers livshistoria. Evigt tacksam är jag för att de finns.


Jag brukar säga att jag tror på universums kraft. Det vi sänder ut i form av olika energier det får vi väldigt ofta tillbaka. Min erfarenhet är att det sker för ofta för att det bara skulle vara någon slump...


Från Idé till handling. Jag använde mig av Instagram och berättade där om att jag drömmer om att få gå in i förlossningsrummet och skapa förlossningsbilder. Jag bad mina fina följare att tipsa nära och kära som gick i väntans tider. Knappt två dagar senare får jag ett samtal från min svägerska Vanessa. Hon berättar att hennes svägerska Emilia är höggravid med sitt första barn och gärna skulle vilja ha med mig som förlossningsfotograf. Glädjen och pirret i magen efter det samtalet var enorm.


Så till logistiken. Hur fasen går detta till? En förlossning kan ju som vi alla vet hålla på i dagar eller gå i rasande takt. Barn föds ju inte helt sällan på väg in i taxin till BB (!) Planering och research deluxe följde. Jag läste och läste och läste. Det finns självklart lika många olika upplägg på förlossningsfotograferingar som det finns förlossningar men av det jag läste så förstod jag att förlossningsfotografen vanligtvis åker in när kvinnan är öppen cirka 7 centimeter. Det kan ju se väldigt olika ut beroende på om kvinnan är förstagångsföderska eller haft snabba förlopp vid tidigare förlossningar.


Vanessa, som också skulle närvara vid Emilias förlossning, och jag hade kontakt under veckan och bestämde oss för att se hur läget låg när det hela skulle sätta igång. Det hela var nämligen liiiiiite av en logistisk utmaning. Häng med!


Emilia skulle bli igångsatt en fredag förmiddag och jag var ensam på torpet med mina tre gullungar samt alla aktiviteter som helgen bjöd på (min man var bortrest). Jag hade lovat min älskade Thea att köra henne till fotobolsscup och se matcherna, det varken kunde eller ville jag rubba på. Mitt gullo till mamma skulle eventuellt kunna vara barnvakt och mina kära svärföräldrar som alltid ställer upp var även bortresta just denna helg.


Jag valde att släppa kontrollen och ha tillit till universum.


Emilias igångsättning skedde enligt plan på fredagen vid lunchtid och ett relativt lugnt förlopp utspelade sig fram till att värkarbetet kom igång på fredagskvällen. Natten var tuff med ihållande värkar som kom och gick.


Vid 9.30 på lördag förmiddag, samma tid som jag hoppar in i bilen för att köra Thea på fotbollscup i Sätra, åker Vanessa och Emilia ner till förlossningsavdelningen. Min mamma är barnvakt åt mina två yngsta och nu väntar fotbollsmatch i snöblandat regn och snålblåst. Där står jag och hejar på alldeles för högljutt (enligt dottern, det är ju sååå spännande och laget spelar sååå bra fotboll!) och Vanessa skickar då och då uppdateringar.


När jag är på väg hem från cupen i Sätra plingar det till i mobilen. Emilia är nu öppen 9 centimeter. En snabb titt på klockan och jag inser att det kommer att ta mig cirka 40 minuter till Förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus där Emilia ska föda. Jag ringer mamma, hon tycker att det känns okej att fortsätta barnvakteriet.


Först nu infinner sig pirret. Så sjukt häftigt.


ATT FÅ ÄRAN ATT DOKUMENTERA NÄR ETT NYTT LIV FÖDS!

ATT FÅ SKAPA FÖRLOSSNINGSBILDER!

DET HÄNDER...NU!


Medan mina tår och fingrar så sakteliga värms upp av bilens värmefläktar öser jag på med Miss Li på högsta volym och kör precis så fort som det är lagligt.


Väl hemma blir det ett kort hej till mamma som inflikar med att jag inte kan vara borta hela natten, vilket jag försäkrar henne om att jag inte kommer. Därefter kopplar jag på mitt hyperfokus, packar kameraväskan, gör ett snabbt ombyte av kläder och kör mot Danderyd. Ingen musik i bilen nu. En overklighetskänsla i kroppen och ett värmande lyckoglitter i bröstet. Som alltid när jag är på väg till en fotografering börjar det dyka upp bilder i mitt inre på det jag vill skapa under fotograferingsuppdraget.


Parkerar bilen och tar upp kameran, vill fånga känslan utanför förlossningsavdelningen den här alldeles speciella dagen i slutet av Mars.

Vanessa möter mig utanför entrén.

Vi går en bit i korridoren där det skapas liv bakom dörrarna.



Jag smyger in i förlossningsrummet och hälsar på Emilia som nu är öppen hela 10 centimeter. Hon har hanterbara värkar och vill fylla på sin epidural.


Som alltid på en ny fotoplats scannar jag av rummet, ljuset, eventuella speglingar, möjligheter till inramningar och funderar på vilket objektiv som kan ge mig det utsnitt jag tror blir mest intressant och börjar studera olika vinklar.


Jag slås av lugnet och stillheten i rummet, de mjuka energierna.




Emilia har valt att ha med mig "hands on" vilket innebär att jag är med i förlossningsrummet som medmänniska och fotograf. I den rollen stöttar jag med en hel massa medmänsklig värme utöver att jag också fotograferar. Om Emilia hade önskat ha mig helt i bakgrunden, som en fluga på väggen, så hade det fallit sig precis lika naturligt.




Jag stöttar med uppmuntrande ord och ger massage där värkarna känns som mest, i Emilias ländrygg. Jag vet den smärtan eftersom den varit i min kropp med samma galna intensitet under mina förlossningar.


Emilia undersöks kontinuerligt och på grund av viss oregelbundenhet i hjärtljuden hos bebisen nämns akut kejsarsnitt. Därefter kommer två specialistläkare in i rummet. De analyserar bebisens mående och processen. Då värkarbetet gett fint resultat och hjärtljuden varit överhängande stabila så tas beslut om att låta Emilia få fortsätta förlossningsarbetet på naturlig väg. Det gör hon - med bravur. Vilken jäkla kraft! Det är svårt att beskriva förlossningsarbetet på något annat vis.





Trycket neråt ökar efter en stund. Krystvärkarna är på ingång.



När bebis och mamma har samma puls...





Emilia testar en drös olika positioner och sätter sig sen på den hästskoformade pallen, hon tar i och gör det som kroppen vill. Nu syns en liten del av hjässan på det nya liv som ska födas, ett mörkt litet hårsvall.





Krystvärkarna fortsätter i sidoläge på sängen och för varje krystning syns mer och mer av den lilla varelsen. Barnmorskorna guidar Emilia varsamt genom krystningsarbetet och snart är hela huvudet ute.



Det fina samarbetet mellan barnmorskorna och Emilia är så stort att få bevittna. Så mjukt, tydligt och inkännande. Efter lite vila och några krystningar till är hela den lilla kroppen ute. Emilia tar upp sin dotter och lägger henne till bröstet. Den nyfödda lilla skapelsen ligger där tätt intill sin mammas bröst i tystnad en liten stund...



...sen kommer det - livets första skrik.




Navelsträngen runt bebisens vänstra ben viras varsamt upp.


Den eviga blicken från den lilla. Den är så svindlande. Som om den nyfödda sitter på all världens klokhet i sin renaste form. Vi som befinner oss i rummet får bevittna det där allra första mötet mellan mor och dotter. Målbilden utspelar sig framför våra ögon.


Jag och kameran har vid det här laget blivit ett. Bild efter bild, minne efter minne komponeras. Hela mitt väsen knockas av en enorm ödmjukhet inför livet.


Under timmarna i förlossningsrummet var jag så totalt närvarande. Jag hann inte reflektera kring vad jag egentligen var med om. Mitt fokus låg på att fånga förlossningen på absolut bästa möjliga vis och vara ett stöd för Emilia. Jag blev först förvånad över att jag inte blev mer tagen av situationen men insåg fort att det inte fanns utrymme för det där och då.



Nu i efterhand, genom att titta på bilderna, blir jag otroligt känslomässigt berörd. Nu kan jag ta in erfarenheten och vad som egentligen händer rummet. Det är helt förbluffande! Tänk vad våra kroppar kan - att de besitter urkraften att föda liv.


Jag är evigt tacksam över att få ha skapat bilder som nu är en viktig del av Emilias och Alicias livshistoria.

Mäktigt är bara förnamnet.


Tack till Emilia och Vanesa och alla otroliga undersköterskor och barnmorskor som var med den här dagen, ni har för all tid en plats närmast hjärtat.


TACK kvinnokroppen

TACK universum

TACK livet




















Comentários


bottom of page